En man uppbyggd av pixlar, färglös och ändå gnistrande. Intill en liten flicka, mer realistiskt avbildad, som håller mannen i handen. Vad är det för tillstånd eller situation vi möter i Thomas Broomés skulpturgrupp? En genomteknologiserad kropp ställd mot en kropp som fortfarande är naturlig, inte genomsyrad av rådande ordningar? Eller två bilder: en lågupplöst (den äldre) och en högupplöst (den yngre), där den senare snarast är mer uppdaterad, i fas med tiden?

Det sista jag gör på kvällen är att kolla min mail. Det första jag gör på morgonen är att kolla min mail. Jag tänker mitt liv i Facebook-statusrader även när jag inte är uppkopplad: "Milou avskyr OCR-nummer. Milou noterar att grannarna gillar Bob Marley." Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, det är enkla exempel på hur vi internaliserar teknologiska och ekonomiska ordningar i våra dagliga liv, och att de påverkar vårt sätt att tänka och agera.

Detta har varit återkommande teman i Thomas Broomés arbeten: hur gränssnittet mellan teknik och individ ser ut, liksom de sätt på vilka en global ekonomi sprider sig och genomsyrar våra liv. En svärm av gräshoppor gjorda av Coca-Colaburkar som konstnären låter komma ut ur olika byggnaders ventilationssystem - luftintagen till våra rum. Eller en teckningssvit som "Modernmantra", där bilder av flådiga lägenheter och lyxvaror översatts till en basal grundkod av ord: bord, stol, vägg, trappa, lampa.

Här finns också bilder av tillstånd som på en och samma gång framstår som följdriktiga och helt vansinniga. Att betrakta barnet i "Äggskalspojken" inger en gastkramande känsla: en helt vit skulptur av en pojke vid ett skrivbord. Vid första blicken en rofylld bild av ett oskrivet blad, tills man rör sig runt den och uppfattar det märkliga ärr eller hål som formats som av en imploderande rörelse in i hans bakhuvud, tunt som ett äggskal.

Egentligen är Broomés konst alltid platsspecifik oavsett var den visas. De ämnen, de mekanismer han berör, finns överallt, på alla platser. Men det är förstås av betydelse att hans skulptur är placerad framför ingången till Blekinge Tekniska Högskola, en av de institutioner som ska vara med och forma utvecklingen inom det teknologiska fältet. Moores lag säger att datorkapaciteten fördubblas var artonde månad. Ett annat utvecklingsförlopp visar att universitet och högskolor i dag går mot en allt starkare marknadsanpassning. Hur görs de val som styr hur dessa förändringar ska ta form, hur kommer de att påverka oss? Angelägna diskussioner. Men vem har råd att lägga tid på dem?

Mannen är genomdigitaliserad, tillgänglig ned till minsta cell. Men detta faktum tycks inte ha gjort honom mer fokuserad och skarp, snarare splittrad och lågupplöst. Flickans blick är bärande för verket. Med barnets självklara kroppshållning betraktar hon situationen. Kanske ser hon lite fundersam ut, men hennes blick uttrycker ändå tillit. Det här är den självklara utgångspunkten för deras relation.

Milou Allerholm