I Andrummet, ett rum speciellt ägnat åt eftertanke och kontemplation vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) har Christian Andersson förskjutit tiden. Mellan rummet och universitetets funktion som banbrytande inom ny teknologi finns en spänning mellan förhållningssätt. Det är i denna spänning som Anderssons verk tar plats. Pendulum är en pendel i stor skala där fästet återfinns vid en av väggarna. Nästan tre meter hög dominerar den rummet samtidigt som den vita matta ytan upplevs lågmäld. Synlig också från de stora glaspartierna ut mot entrén opererar den likaså som en metronom för hela byggnaden och utgör ett slags nav.

Trots skalan rör sig pendeln sakta ovanför våra huvuden, efter vad vi upplever som jordens gravitation. Snart inser vi ändå att rörelsen är hejdad och det omedelbart igenkännbara övergår i ett tillstånd av tvekan. Genom historien har pendeln tillskrivits magiska, ockulta egenskaper såväl som svarat för vetenskapliga landvinningar. Anderssons referenser finns dock på helt andra håll; i urverk från 1600-talet och barocka allegorier över tidens gång. Det finns ett ögonblick i science-fiction noveller där en tidslig lucka för en kort tid uppenbarar sig, ett mellanrum i en annan dimension. Förutsättningen för ett sådant mellanrum är tilltro. Samma tilltro som utgör förutsättningarna för vetenskapliga genombrott såväl som för religiositet. Det är just den tilltron Andersson samtidigt sätter ur spel och finner sitt uttryck i.

I Pendulum tillåts illusionen ersätta det konstanta och där uppstår en behaglig osäkerhet. En slags fördröjd omedelbarhet. Den förskjutna karaktären och skalan stör vår invanda förmåga att orientera oss när vi rör oss i detta mellanrum. Pendulum kan tyckas vara ett naivt tilltag för att få tiden att tappa rytm, tappa dess obönhörliga exakthet. Samtidigt kan verket också ses som en omförhandling som för att skapa ett mellanrum där vila, eftertanke och reflektion tillåts ersätta det liberala samhällets krav på progressivitet och banbrytande erövringar.

Jo Widoff