Frykenskolans tillbyggnad har möjliggjort en gemensam mötesplats för eleverna i årskurserna sex till nio. Ett allrum med skiftande möjligheter; café, samlingsrum, kvällsevenemang. Rummet är ett alternativ till övriga utrymmen, en plats för avkoppling, tankearbete och möten. Helena Roos har flyttat ut sina teckningars linjer och verkningsradie i rummet genom att dra dem över hörn och ytor i bilder av varierande storlek, den största över tre meter lång. Den tredimensionella upplevelsen förstärks ytterligare genom att vissa partier satts på 20 cm distans från underlaget. Bilderna är utsågade i mdf vars baksidor har målats i fluoriserande färger som sprider ett reflekterande sken i valörerna Brilliant blue, Hot pink, Orange sunset och Scarlet red. För speciella arrangemang finns ultraviolett ljus installerat som förändrar rummet än mer.

Helena Roos teckningar placerar sig både vad gäller innehåll, anslag och uttryck nära en tidig underground med namn som Aline Kominsky, S Clay Wilson och Robert Crumb, men har även släktskap med senare tecknare som Dori Seda och Julie Doucet. Helena Roos blandar skräck, humor och starka känslor i sina verk, en vardagens Sturm und Drang, med ett subjekt att reflektera sig i.

Teckningarna är kontrastrika, linjeföringen böjlig och kraftfull, skrafferingarna tydliga och svärtande. Pratbubblorna är animerade, utsågade fält som antyder innehållet. Formerna kan påminna om billacksmotiv och dekaler eller Salvador Dali´s mjuka klockor. Bokstäverna är en reminiscens från psykedelica och sekelskiftesposters. Ordspråk av uppfostranskaraktär "…gråt inte över spilld mjölk…" blandas med barnsångsfraser "blinka lilla stjärna där", den senare med rörelsemarkeringar. Samtiden syns blanda sig med historien, världen med det lokala. Ett tätt omslingrat tonårspar faller i en eldsflamma, ett motiv värdigt en tatuering, liksom det stora svarta blänkande hjärtat med språkbandet Fryken. Andra, mer vardagsrealistiska, möjligen självbiografiska motiv har alla ett inslag av ironi och satir. Könsroller och sociala mönster ställs mot varandra över tidens gång.

Isabella Nilsson