Vem har inte fantiserat om att svinga sig upp på ett moln, bestiga dess ulliga bomullskupoler och klättra till toppen? Tänk att drömskt sväva iväg, skratta åt de små människorna där nedan, kanske försiktigt luta sig fram och lustfyllt slicka i sig stora tussar av frasig sockervadd från molnets sida. Eller stryka med handen över den glittrande ytan och viska namnet på den plats dit man vill resa, och lätt som en fjäder glida långt, långt bort i fjärran.

Eleverna på Väskolan har nu chansen att pröva allt detta i verkligheten. Lena Ignestams (född 1965) verk Molnet landar i vit polerad terrazzobetong med inbyggda värmeslingor ligger där inbjudande och hemlighetsfullt, just framför högstadieskolans huvudentré. Konstnären har velat erbjuda en varm mötesplats som mjukar upp tillvaron för tonåringarna. Den taktila skulpturen inbjuder bubblande lätt till lek och sinnlighet på ett poetiskt och i allra högsta grad kroppsligt sätt. Ett moln, som brukar vara undflyende till sin karaktär, tar här stabil och trygg gestalt. Det vilar med sina sju ton stadigt och orubbligt på marken och låter sina organiska former skapa kontrast mot de omgivande byggnadernas rätvinklighet.

De första ballongfararna under 1800-talet vittnade överraskade om hur kallt det var bland molnen. Kylan i kombination med luftens tunna syremängd fick dem att tala om "svindlande höjder". I Emily Brontës roman från 1847 med just samma titel (på engelska "Wuthering Heights") syftar uttrycket på det gods där familjen bor, men "wuthering" är också Yorkshire-dialekt för turbulent väder.

"Turbulent" beskriver förmodligen också hur tonåringarna på Väskolan upplever sina liv, mitt i den omvälvande övergången från barn till vuxen. I den medeltida The Cloud of Unknowing, en viktig text inom den kristna mystiken, beskrivs hur man måste tränga genom "ett moln av icke-kunskap" för att nå ett mer öppet och kärleksfullt sinne. Kanske befinner sig en tonåring just där, mitt i den suddiga okunskapen, på väg mot ett lugnare jag. Den som läst Svindlande höjder vet dock att också kärleken, liksom tonåren, kan vara stormig och turbulent. Till sin musikaliska version av Wuthering Heights skrev Kate Bush 1978:
You had a temper, like my jealousy/Too hot, too greedy/How could you leave me/When I needed to/possess you?/I hated you, I loved you too.

Lena Ignestams skulptur har formen av ett stackmoln, som på latin kallas "cumulus". De består av miljontals mikroskopiskt små partiklar, vattendroppar eller iskristaller; ett enda moln kan innehålla hundratusen ton vatten och is. Ja, ett uppbolmande cumulusmoln är faktiskt en svävande sjö. Solen värmer upp det allra yttersta skiktet på en vattenyta och enskilda vattenmolekyler lösgör sig och transformeras till moln - som efter hand åter blir till vatten, i form av regn. Det är detta eviga kretslopp, i vilket Lena Ignestams skulptur nu också tar plats, som Wislawa Szymborska klarsynt beskrivit i Vattnet (1962):
På min hand faller en droppe regn/som tappats från Ganges och Nilen/från himlafrosten i valrossmustaschen/från sönderslagna krukor i Ys och Tyros./På mitt pekfinger/är Kaspiska havet inget innanhav/och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa/samma ström som varit moln över Paris/år sjuhundrasextiofyra/den sjunde maj klockan tre på morgonen.

Linda Fagerström