När Marie Dahlstrand sätter penseln till bildytan ger hon sig ut längs en väg minst hundratusen år gammal, men hela tiden ny. Med skärpt vaksamhet på vad som händer när den inre bilden möter den yttre, när avsikten annuleras av motstridiga förslag från materien, som kan förkastas eller tacksamt följas, börjar strukturer och färgfält formas på ytan. Denna rytm och klangvärld är det primära och processen intensiv och lustfylld. Detta sökande efter tecken och gensvar från naturen när människan agerar med den, är säkert det mest ursprungliga i allt skapande. Berättelsen dyker upp och formulerar sig under vägen.

Ofta har det i Marie Dahlstrands måleri sedan dykt upp kubiska och rektangulära former i en atmosfär, i ett landskap, och en stad har vuxit fram. En stad som inte besjälas av sina invånare utan som är en organism i sig, iakttagande, förtärande, smältande, växande och utspyende, döende och födande. Människans mest komplexa artefakt i ett ständigt kretslopp, i en evig dialektik.

Kolleger som har gett henne impulser på vägen är Kandinsky, med sin övertygelse att färgen och formen i sig är betydelsebärande och som liknade målningen vid schamanens trumma, stum och död tills den slås an. Giacometti för dennes radikala tvivel och mod att ständigt börja om. Från närmare håll Dick Bengtsson med sitt gåtfulla ljus och lika gåtfulla artefakter. Peter Doig med sina landskap där människan inte står främmande, inte utanför, men en oupplöslig del av helheten.

Jättemålningen för Lindesberg, av Lindesberg, måste ha varit en dröm att få utföra. En ort som blomstrade och växte och närde sin befolkning, drabbades av kris och avfolkades, men som nu laddas med ny energi och börjar växa igen.

Att Marie Dahlstrand valt att utföra målningen som ett collage, ett pussel, är inte bara en teknisk lösning utan en poetisk förstärkning. Skalan gör att betraktaren inte kan ta in helheten i en blick utan måste röra sig fram och tillbaka, upp och ner och bli medskapare i konstruktionen av den levande orten.

En ort där dagens invånare kan känna igen sig, men som också bär konturen av framtiden.

Björn Springfeldt