Hur närmar man sig en tid som är höljd i historiens töcken?
Antingen genom att gräva sig ned i lagren av jord och göra fynd - eller, som Lisa Gerdin, med tegel bygga former som bär över tid och förenar nuet med ett då.

Lisa Gerdin är en konstnär som i det ytterst konkreta ger uttryck för det gåtfulla. Hon får oss att stanna upp i vardagen, liksom snubbla över bordet, lampan eller vägguttaget och plötsligt se föremålen på nytt. På bordet står en lampa, men den söker sig under bordsskivan för att lysa upp. Ur vägguttaget skjuter dockliknande armar ut i en inbjudande gest, som för att omfamna rummet, på låg höjd. Hennes åtbörder är väl avvägda, med precision behärskar hon den plats hon intar. Det är rätt förunderligt att se hur hennes verk skär genom tid och rum, från Storkyrkan i Stockholm för vilken hon för några år sedan skapade en möbelgrupp med altare, över konstgalleriets vita kub till den plats
där hennes nya verk Rumtid utspelar sig.

”Vikingahus ska pryda idrottsplats” stod det nyss att läsa i tidningen. Tävlingen om konstnärlig gestaltning av den nya friidrottsarenan vid Campus Valla i Linköping var avgjord och det kungjordes att vinnaren var Lisa Gerdin. Är det då ett vikingahus som nu står färdigt? Lisa Gerdin finner ofta sin utgångspunkt i konkreta föremål, men också i arketypiska objekt - huset är just ett sådant.

Rumtid är murat i handslaget tegel och de former som reser sig liknar husgavlar, segment av ett långt hus. Tre höga gavlar är placerade i entréområdet och fem låga gavlar står på den gräsklädda höjden en bit bort. Gavlarna har samma höjd över havet, utjämnade av markens sluttning. Murningen är gjord i löpförband med en halv stens förskjutning, med exakt precision. För att spänna över oändlig tid och svindlande rumsligheter krävs just den exakthet som Lisa Gerdin markerar i teglet. Hon har därför valt ett något mindre tegel (54x108x228 mm) i stället för det svenska standardmåttet (62x120x250 mm). På så vis uppstår en balans i spelet mellan den enskilda byggstenen och helheten, den stora formen. Hon har vidare valt ett ljust murbruk för att accentuera teckningen i murverket. Inget är lämnat åt slumpen, utan sten för sten står verket just här och nu. Segmenten är nattetid belysta och med ljusets hjälp hålls det imaginära huset samman även under dygnets mörka timmar.

För länge sedan bodde människor här som kallas vikingar, mytomspunna, mångomtalade, med erfarenheter av långväga resor, främmande kulturer och drömmars förverkligande. Idag gränsar platsen till boplatser för människor med skiftande härkomst, studenter på väg och i mångt och mycket har inget ändrats genom seklerna. Rum och tid är fortfarande de dimensioner som begränsar våra handlingar, medan tankar och drömmar kan vandra fritt. Lisa Gerdins skulpturala verk hjälper till. Det är ett verk att interagera med, att röra sig i och kring. Invid läktarna kan man fundera över det långhus som en gång låg här och vilka kamplekar som utspelades på gårdstunet, medan nya lekar leks på dagens arena.

De monumentala segmenten med sitt precisa uttryck är stoder över en svunnen tid, samtidigt överbryggar de seklens gång till den stund som är. De spetsformade höga gavlarna pekar rakt upp mot skyn, öppningarna är utmejslade som för en procession medan de låga gavlarna är slutna, som om de döljer en hemlighet. Verket är ytterst påtagligt, tydligt likt ett landmärke, öververkligt verkligt och därför just så förunderligt som ett konstverk kan vara.

Friidrottsarenan vid Campus Valla i Linköping har återigen blivit en fyndplats.
De arkeologiska fynden är säkrade och här reser sig nu Rumtid, från nuet in i framtiden.

Ann-Sofi Noring