Det finns flera verkligheter. Vid anstalten Hall finns en grå miljö av kontroll, kameror, vapen och schäfrar, asfalt, grindar, lager av stängsel och murar. En pappa som har dömts och låsts in med andra män. Övervakade av ytterligare andra. Skyltar med förbud och regler. Behållare för uppsamling av skräp och drömmar.

Men också tecken på andra verkligheter; några uppviglande blomkrukor, en märklig busskur där bussen aldrig stannar.

Sen finns det reparerande verkligheter; SIMKAS omsorgsfulla gestaltning av den väg som besökaren, ofta ett barn till någon därinne, tar in till och ut ur fängelset. De har skapat Underlandet - en reliefträdgård som visar att världen är större. Den tar hand om mellanrummet, både orienterat mot grinden och vänt därifrån. Här är betongen ingen blödande mur utan en infärgad gång över gräset i form av en blå skugga av ett träd som refererar till det sörmländska landskapet med odlingar och frukträd omkring den slutna anstalten. Den utgör en stig att interagera med: ”välkommen, gå gärna på konsten”. Rotad i frihet leder stammen upp i trädkronan mot entrén. Grenarna sticker av som sidospår och gör det förbjudna, spräcker asfalten, gräver sig under staketet. En arkipelag av prickar, täckta av prassligt konstgräs i orange, silvergrått, limegrönt, blått, gult eller lila, samverkar med trädets gångar.

Dessa rufsiga påhitt erbjuder paus, lek och motstånd. Några av prickarna svävar illusoriskt ett par decimeter över marken, deras kanter är klädda med speglande plåt. En prick går utanför gräsmattan, färgar asfalten orange. Arbetet med ytskikt, som förklär och synliggör samtidigt, lockar fram ytterligare verklighetspositioner; de underjordiska och dolda, magiska händelser som Alices dag i trädgården, släktträdet och nervtrådarna, men också det kusliga och utsatta. Det välbekanta som inte bara innehåller trygghet.

Med Underlandet ställer sig SIMKA resolut på barnens sida och omförhandlar platsens fysiska, symboliska och mentala enslighet.

Katarina Bonnevier