Verkstext om Vi är den här platsen eller tillståndet

I västvärlden har vi vant oss vid ett samhälle som skiljer på det offentliga och det privata. Kontrasten mellan det offentliga och det privata är knivskarpt tydlig. Betraktaren för hörlursföreställningen Vi är den här platsen eller tillståndet stiger in i en lägenhet i Bergsjön i Göteborg, rakt in i en okänd persons hem.
Publiken går från det offentligas urbild, staden, och från det gemensamma – in i det urprivata – för att uppleva ett offentligt konstverk. Denna rörelse är central för att förstå komplexiteten i bakgrunden för detta verk.

Johanna Gustavssons och Malin Holgerssons projekt synliggör hur idealet om en tydlig gräns mellan det privata och det offentliga har förskjutits sedan modernismens intåg och dess idéer om ett offentligt rum skiljer sig från den privata sfären. Verket innehåller flera rörelser från en dimension till en annan: från gatan in till lägenheten, från vård av psykisk ohälsa i hemmet och över till den offentliga vården.

I hörlurarna under föreställningens gång i lägenheten hör publiken hur breven från Försäkringskassan tränger sig in i lägenheten genom brevinkastet. Ljudet skapar panik hos lägenhetsinnehavaren samtidigt som hon också vet att hon är beroende av stödet hon får från myndigheterna.

Publiken får en bild av hur samhällets ideal har förändrats gentemot individens frigörelse och ansvarstagande. Den offentliga vårdens definitioner och krav på patienter, marginalerna för vad som anses vara sjukt eller friskt, har skärpts. En annan del tolkar psykiatrins utveckling med exempelvis fler diagnoser, och fler som får dem, som att problemen med psykisk ohälsa har individualiserats. Mycket handlar om att personer med diagnoser erbjuds medicin samt får lära sig att hantera sina svårigheter med olika metoder. Men hur mycket förändrar eller anpassar sig samhället sig för dessa personers specialbehov? Vem är normal? Hur ser samhällssubjektet ut? Vem passar in i de ramarna?

Konstnärerna väljer att fokusera på individens upplevelse av den utsatthet som man kan känna som psykisk sjuk och hur denna upplevelse kan förmedlas till en annan person. Det finns en tro i deras projekt om att det går, med konstens hjälp, att få någon annan, omvärlden kanske, att förstå bara man förklarar hur det känns att vara psykisk sjuk på ett bättre sätt.

Verket synliggör ett slags urholkning av individens privata sfär. För många med psykisk ohälsa är bostaden en plats för ensamhet. I verket bevittnar vi en person som ”låser in sig” i sitt hem och har svårt att ta sig ut i samhället. Vi är den här platsen eller tillståndet bidrar till att synliggöra ett fenomen i dess mest sårbara form. Förmågan att synliggöra, att lyfta fram en företeelse som puttrar under ytan och ge den en lämplig gestaltning som andra människor kan ta till sig är en unik förmåga som konsten har.

Vi är den här platsen eller tillståndet utvidgar hur det offentliga rummet kan definieras inom konstnärliga gestaltningar. När konstnärerna själva initierar ett projekt i det offentliga rummet blir bilden av det vi menar med det offentliga eller det gemensamma bredare, mer nyanserad och mer komplex, som livet självt. Konstens frihet, eller åtminstone konstens manöverutrymme, utökas till skillnad från när konstnären bjuds in, ofta väldigt sent, i byggprocesserna och då konstens plats ofta är förutbestämd.

Verkstext av Giorgiana Zachia, samordnare Stärka konstorganisationer, Statens konstråd